Together is better – Från olycka till lycka

Bruten rygg, inget jobb och järnställning runt hela kroppen. För många hade nog det här kunnat vara det som blev ens förfall. Men inte för Johanna Hård af Segerstad! Idag är hon Chief Happiness Officer på Kvadrat Göteborg och dagarna i ända jobbar hon med glädje och lycka. För det är just det hon är – glad och lycklig.

Johanna berättar:
2006 arbetade jag som säljare, stortrivdes med mitt jobb, var nykär, hade en innebandykarriär där jag precis tränat med landslaget och inga hinder i världen kändes för stora.

Då sker det som inte får hända! Jag får blixtpunka under en tjänsteresa, bilen voltar och när jag vaknar nästa gång får jag höra att jag brutit ryggen och att jag troligen inte kommer kunna gå mer. Halva Sveriges läkarkår inom ortopedi var och stack mig i fötterna, för mitt i denna tragedi så har jag mirakulöst nog fortfarande känsel i benen. Till en början bara lite, men jag låg och knep tårna varje vaken stund och så fort jag fick lov av läkarna så fick jag dem att ta fram ett gåbord – även om jag krampaktigt bara orkade stå vid det och med hjälp ta mig tre steg innan kroppen gav upp.

Två månader senare så har jag på grund av min skada blivit av med jobbet, har en järnställning runt hela kroppen och sitter till största delen i rullstol. Innebandykarriären som jag lagt all min fritid på sen jag var elva år gammal är borta och killen jag dejtade hittade en annan tjej medan jag låg på sjukhus.

Hur mycket sympati folk än vill ge mig för detta så är det här livet började för mig. Nästan bokstavligt då det började med att jag skulle lära mig gå igen. Det här hade kunnat bli mitt fall, men den absolut stoltaste bedriften och styrkan jag bär med mig än idag är den tveklösa inställning jag hade från start.

Ge inte upp! Det fanns inte nånstans i mitt huvud att kasta in handduken. Eller med handen på hjärtat, klart det fanns tillfällen då uppförsbacken kändes för tung, men det kan den ju göra i en normal vardag också ibland.

Det här var långt ifrån bara min bedrift, utan mycket var mina vänner och familj som stod där, hejade på och plockade upp mig när jag tappade modet. Together is better!

Det har tagit tid, men jag kan gå idag utan hinder och jag har format ett nytt liv som jag älskar. Jag skulle aldrig vilja ha den här upplevelsen ogjord, för hade olyckan inte skett så hade vägen inte heller lett till vem eller vart jag är idag.

För mig så börjar lycka med inställningen att jag vill vara lycklig, och ganska ofta i denna stressiga och prestationskrävande vardag så tror jag att man tappar bort den inställningen. Precis som när min familj och mina vänner stöttade mig genom tillfrisknandets tunga perioder, så kan vi i vardagen behöva lite hjälp av varandra med positiv påverkan, inspiration och så vidare. Men det börjar med din inställning, och den äger du själv ansvaret för.

Uppmaning 1: Ta kontroll över din inställning!
Din inställning är något du kan påverka. Gör vi inte det så låter vi omständigheter som vi inte kan göra nåt åt alls, som exempelvis dåligt väder, styra våra liv. Vill du ta kontrollen över din inställning? Eller vill du krympa din förmåga att kunna påverka din tillvaro? Att påverka sin inställning kan faktiskt vara att be om hjälp, hjälpa någon annan eller exempelvis söka sig till folk som kanske har det du saknar just idag; energi, driv och kanske ett leende på läpparna. Simon Sinek berättar i ”Leaders eat last” om vilken kategori av människor som klarar den tuffaste militära utbildningen SEALs. Det är inte den som är ensam stark, utan det är den som har mentaliteten att orka bry sig om andra och faktiskt sträcka ut en hand för att hjälpa den bredvid  – även när det knappt är så att man orkar ta sig igenom hinderbanan själv. (Filmtips: G.I Jane)

Redan när vi alla valde att bli Kvadratare så bestämde vi oss för en sak: Ensam är inte alltid starkast! I mångt och mycket så skulle jag vilja påstå att vi med vår företagskultur redan nått väldigt långt i tanken på hela gruppen. Men människan är till grunden en väldigt egoistisk skapelse och att leva som man lär är inte alltid helt lätt. Alla som byggt lego med barn kan nog intyga om att vi föds ”tvärego”. Hur många gånger har ni inte blivit lurade att sätta igång med ett legobygge, bara för att snart inse att det är du som ska sortera allt lego och sen bygga efter direktiv av en helt inkompetent femårig legodiktator som inte alls fattat grejen med ritning och att vi ska bygga ett slott… Ni som läst så här långt kan kanske känna igen er och/ eller börjar inse vart jag är på väg? Vi vet att den här ungen är fem år, vi ska ge oss in i deras aktivitet och kanske är det till och med ditt eget barn som du älskar högt. Trots allt detta så är vi ändå ego nog att bli småirriterade över att dom leker ”fel”. Gammal som ung så spenderar vi väldigt mycket tid på att fokusera på oss själva helt enkelt.

Uppmaning 2: Släpp ditt ego (gör inte mina legomisstag)!
Vi utvecklas enormt genom att hjälpa och framförallt lyssna på varandra. Bara att känna den lycka man gör genom att lyfta en annan människa och se till deras resultat och framgång, ger så otroligt mycket till ditt eget självförtroende. Det måste inte alltid vara du som lyckas för att nå någon form av framgång. Men ge inte bort hela dig själv, för ingen annan än du är ansvarig för ditt eget liv och framgång. Men en lite bättre balans mellan egenförverkligande och att hjälpa till och förverkliga andra, skulle jag vilja påstå ger en grupp långt mycket bättre resultat och lyckligare liv. Vilket i sin tur, om vi gräver djupare, ger positiv effekt på den enskilda individen.

"But when it’s not enough to fight for me, I´m gonna wanna live and fight for you. And if I ever stop believing in me, I know I always can believe in you.” – Laleh

Kan man verkligen vara sådär positiv hela tiden?
Anna Edshage frågade mig häromdagen ”är du aldrig på dåligt humör?” Du anar inte. Jag är precis lika lättpåverkad som de flesta andra och vaknar irriterad, stör mig på folk som äter banan på spårvagnen (det luktar), känner mig hopplös, oinspirerad, människoskygg och vill bara vara ifred i min egen bubbla och muttra. Jag vaknar alltså inte per automatik och är ”Nätverks-Johanna” – ni vet hon som verkar född till att kommunicera med människor och älskar det. Nä, det tar en hel del uppvärmning faktiskt. Jag är aldrig där på morgonen, men jag vet hur jag ska ta mig dit! Jag ler till folk jag möter på gatan och söker ofta efter att interagera med folk. Exempelvis hjälpa någon barnvagn av spårvagnen, hålla upp dörren för någon och faktiskt se dem i ögonen och säga ”Varsågod”. Hur som – jag får fejka och ibland är det sjukt trögstartat det där leendet, men till slut så vaknar muskelminnet och leendet faller sig naturligt och helt plötsligt infinner sig känslan av att det dessutom är äkta.

Uppmaning 3: ”Fake it til you make it”

Stort tack för din fantastiska berättelse, Johanna!